Nånstans under livets gång får man lära sig att det är en hård väg vi vandrar, motgångar, medgångar, kärlek, hat, lycka, sorg, framgång och misstag.

 Men har du inte levt under dessa kriterier nångång i livet, då vet du egentligen inte hur livet är att leva.

Jag fick under en period i livet, såsom bloggen handlar om utstå mycket av hatkärleken, och ilskan, illviljan och passionen i att älska den felande högre än livet själv.

Man märker det inte så mycket på mig idag utåt sett. Men jag har lärt mig att spela bakom en fasad. En hård fasad som har sina sprickor. En del av dem är tunna på ytan, men djupare i grunden.

Jag vet att många ser mig som en glad och sprallig tjej, vilket jag ofta är idag. Men fallerar ofta då mina tankebanor kommer och går, jag blir skör, som glas.

 Jag har en lätthet att överanalysera, som just nu då är min svaghet som jag försöker, och ack tro mig, JAG FÖRSÖKER jobba på den.

Men ibland är jag fast, och känslan av att vara otillräcklig, oälskbar tar över hand. Det sårar andra det vet jag, helst dem som försöker visa mig kärlek. Vänner/ familj/ pojkvänner...Men jag är märkt. 

Märkt för livet.

Jag önksar ibland att jag lyssnat på mina vänner råd, att stå utanför kretsen som skulle komma att göra mig ont..men jag vill se välvilja i alla, jag vill ge folk en chans. Tyvär ser jag på andras brister mer som hjälpbara än mina egna, och i slutändan är det jag som förlorar och blir maktlös och sårad...det vet jag ju likväl som när jag ger mig in i leken. 

Att leka med elden..tillslut bränner den dig..

Jag minns den gången mitt ex och hans familj, samt jag satt och eldade vid grillringen uppe i hans barndomshem.

Alkohol förtärades i massvisa mängder, som vanligt får jag säga..

Allt var trevligt i en början, och vi skrattade och sjöng..men som på en sekund kunde det vända, minsta lilla felsägning, och allt raserade..så även denna kväll..Han började påpeka några av mina forntida killar, och om vårt sexuella umgänge, hur äcklig jag var som gett av mig själv till dom. Att han tyckte jag var så vidrig att ta i, och att han blev äcklad av att älska med mig. 

Glåporden som påföljde var allt mellan himmel och jord..jag grät vid elden och hans mor lämnade platsen. Vi blev ensamma kvar han och jag, samt hans lillasyster som då bara var 11, och en grannflicka. Jag önskar att jag reagerat annorlunda, men bland alla dessa ord som hängde över mig som ett betongblock, så slängde jag ett vinglas över honom. 

Vilket resulterade i ett utbrott där han tog tag i mina axlar, drog upp mig ur stolen och knuffade mig mot en stenmur så jag ramlade ihop. Han tog tag i ena min arm, skakade mig så hårt att jag tappade kontrollen över mitt eget huvud och sinne, och slog det mot stenmuren så jag svimmade.

Det jag minns därefter är att jag vaknar inomhus på golvet i köket.

Han var försvunnen som vanligt..

Han var långt ifrån mig i vilket fall som helst, och det kände jag lättnad över. Huvudet och nacken värkte, men jag satte mig upp och de två flickorna tittade på mig. Hans lillasyster grät..och jag kände sån oerhörd skam över vad hon fått se. 

Jag bad om förlåtelse och tog på mig skulden...så som jag alltid gjorde...då slutade bråken oftast mer harmoniskt.

Att inte vara villig att inse vad som är rätt och fel i denna situation är ju såklart för mig idag helt orimligt. Jag borde lämnat, lämnat tidigt, första gången.

Men man blir blind, och skulden du lägger på dig själv för att det oftast löser problemet lättast där och då, är oerhört tung.

Det är en börda som väger mer än ton, och hjärtat som kämpar för att slå de lilla slag dom kan..trots att du inuti är helt död...

                                              Life will haunt you, until the whole me is free...

Att påbörja en blogg igen känns motigt. Men samtidigt så oerhört befriande, då jag uttrycker mina känslor bättre då de får flöda via ett tangentbord. Och utan att ha blickar fästa vid mig, som förundras över det jag berättar och uttrycker. Inga sympati-ögon som fästs på mig, ingen hjärnverksamhet som speglar ordet "Varför, eller Hur?"

Nu är det bara jag, ett tangentbord och de minnen jag radar upp här som det finns rum för...och för er som läser och kanske undrar. Här är svaret på alla frågor i ett svar: Jag vill skriva för min egen skull, för hälsan, för livet, och de framtida välmåendet jag försöker finna.

Den här bloggen handlar om minnen, en kamp om att övervinna rädsla, och om hur man återvänder till livet efter en kamp om psykisk överlevnad. Den här bloggen kommer att först och främst vändas till er som varit/är i samma situation jag befunnit mig i, men som jag ständigt försöker överleva och vända ryggen till. 

En kamp om att finna glädje och liv igen. Ett liv långt bortom psykisk kränkning, utnyttjanden, misshandel..sådant som rubriceras: Grov Kvinnofridskränkning.

Jag kommer att i flera inlägg berätta historien bakom, under och livet efter detta har påverkat människan, Mig. 

Allt var, och kommer inte vara mörkt och dystert i denna blogg, men jag vill inte att folk ska Tro sig veta. Utan jag vill att folk Ska veta. 

Och det ej av sympati, utan det för ett slag i vad som är acceptabelt, och Inte.