When pain visit, it may stay for a long while...

                                        But when it go away, keep it away forever....

Jag har fått frågan några gånger..hur jag ska kunna gå vidare att älska min näste om jag inte tillåter dem att älska mig?

Svaret har jag riktigt funnit ännu, men jag försöker.

Varje dag är en kamp om att lämna det förflutna bakom mig, det som gjorde mig ont, han som gjorde mig ont...han som tog död på mitt inre. För det var precis det han gjorde...jag var inte längre JAG. Linda fanns men var ändå borta...

Det som sårade mig djupt var att människor som såg saker och ting, inte satte stopp...

Det här handlar om hans nära vänner, men man undrar ju: Vart finns moralen och empatin hos de människor som står vid sidan av och inte ingriper?

Ryggradslösa människor...veka, vidriga...

En sekvens jag pratar om i detta skede, är ifrån när jag och mitt ex:s systrar hade bestämt att vi skulle ha en tjejkväll och komma varann närmre. Lära känna varandra bättre då det hade blivit så seriöst mellan mig och honom, att vi nu var sambos.

Som vanligt hade han väldigt emot att jag skulle gå ut och roa mig på krogen, trots umgänget ändå var "familj".

Han hade lämnat mig i sticket redan dygnet innan då han inte gillade tanken av mig ute bland folk. Helst av allt hade han nog sett mig inspärrad bara i väntan på hans ordrar...

Jag hade dock inte tänkt nämna något till systrarna om hans beteende eftersom jag inte ville såra dem, på grund av hans val. Ville inte lägga skulden på honom, utan endast hålla honom om ryggen. Vilket är oerhört svagt och patetiskt gjort, men det var det normala just då..

Vi hade kommit igång med festen och vi alla var måttligt berusade då han och hans vänner stapplade in helt plötsligt. Självklart var det skålandes med 75:or sprit och alkoholen bland honom och hans vänner. Mot mig var han som vanligt passionerat kärleksfull och jag var den mest betydande av dem alla...

Efter en stund så skildes vi åt, han och hans vänner for åt ett håll och vi for in mot stan och krogen...

Vid klockan 1 kände jag mig måttligt nöjd, längtade efter min sambo då han varit så kärleksfull under kvällen hemma trots allt, och med tanke på att han ringt och velat hämta upp mig ett flertal gånger.

Tillslut ringde jag efter hämtning, så han och hans vänner hämtade upp mig.

Vi åkte runt i stan i vår gemensamma bil. Vi var 5 stycken. Mitt ex, jag själv, en chaufför och ett annat par. 

Efter bara en liten stund började killen ur andra paret tjafsa med mig, för han visste jag inte gillade hans inflytande på min sambo.

Då började även mitt ex komma med påhopp om att jag snackat skit om hans kompis. 

Vi hade här då parkerat bilen nere vid Fjällräven center, och satt i bilen medan tjafset pågick.

Jag förstod ingenting vad de ville ha ut av påhoppen. Jag blev oerhört besviken på min sambo, den man vill ska hålla en om ryggen trycker ner en till lägsta nivån och anklagar mig för saker jag ej sagt. Han skrek i mitt ansikte att jag skulle erkänna vad jag sagt för skit om hans vän, men jag fick inte fram ord, utan var mestadels i chock. Det svartnade tillslut för mig och jag smällde igen min öppna bildörr och skrek att jag förväntade mig mer än den skiten som mitt ex var.

Som svar på att jag smällt i bildörren så flög min sambo över passagerarsätet fram bak mot baksätet där jag satt bakom honom och tog ett grepp runt min hals och dunkade mitt huvud fram och tillbaka mot nackstödet i baksätet. Jag blev oerhört chockad och mina tårar forsade.

Folket hade i och med händelsen klivit ur bilen, och mitt ex störtade även han ut och slet upp min bildörr och slängde ut min väska ur bilen så allt innehåll flög ur.

Medan jag plockade upp grejerna från backen stod han och skrek att jag var en äcklig hora och att jag inte var värd mer än skit...

Jag gav honom som svar att han kunde dra åt helvete innan jag skulle tillkalla polis.

Dom hoppade med ens in i bilen, försvann från platsen och lämnade mig...jag gick hem, utan jacka, tidig marsmånad, de 3 kilometrarna som var hem, klockan hade hunnit blivit nånstans efter 02:00...

Mitt hjärta värkte,hals och nacke var ömmande, tårarna rann som floder..och jag undrade vad som precis hade hänt...drömde jag?

Hem kom jag, la mig i sängen, grät framtill morgonen...och tillslut somnade jag...

Kvällen därpå kom han hem...oerhört bakis, troligtvis fortfarande full..han la sig i sängen och sa till mig med hård röst att inte prata om det som hade hänt om jag ville ha honom kvar...jag lät det vara...jag grät, han höll om mig och sa att det skulle bli bättre tillslut...

Jag trodde honom...höll honom kvar...förlät honom. Trots att jag var den som tillslut bad om förlåtelse för att jag smällt igen bildörren för hårt...

Idag när jag ser svart på vitt det som skrivs på skärmen, att detta är sanningen, att det var sådär jag levde, så känns det helt otroligt att jag tillslut tog mig loss, blev fri...det känns som att detta är något som bara händer någon man inte känner och får läsa om i tidningen...absolut inte att detta hänt mig själv...

Men pågrund av dessa händelser jag skriver om, så förstår jag mer varför jag gör det svårt att släppa människor inpå livet. Varför jag inte riktigt vill att någon ska älska mig..det gör för ont att älska...men de ondaste andar som än finns kvar, dem har jag idag lättare att stänga undan.

Så jag lär mig varje dag att acceptera det mer och mer, att det faktiskt finns dem som älskar mig, och jag försöker låta dem göra det. Försöker. Ge mig bara tid...jag älskar er också, försiktigt, men oerhört starkt.

Just den här känslan att få skriva av mig detta. Låta det falla ur hjärtat, bli till ord, sanning, och svart på vitt. Den befriar mig, den läker...

                                                   Don´t give up on me baby....I´ll fight until the last days of my life

Nånstans under livets gång får man lära sig att det är en hård väg vi vandrar, motgångar, medgångar, kärlek, hat, lycka, sorg, framgång och misstag.

 Men har du inte levt under dessa kriterier nångång i livet, då vet du egentligen inte hur livet är att leva.

Jag fick under en period i livet, såsom bloggen handlar om utstå mycket av hatkärleken, och ilskan, illviljan och passionen i att älska den felande högre än livet själv.

Man märker det inte så mycket på mig idag utåt sett. Men jag har lärt mig att spela bakom en fasad. En hård fasad som har sina sprickor. En del av dem är tunna på ytan, men djupare i grunden.

Jag vet att många ser mig som en glad och sprallig tjej, vilket jag ofta är idag. Men fallerar ofta då mina tankebanor kommer och går, jag blir skör, som glas.

 Jag har en lätthet att överanalysera, som just nu då är min svaghet som jag försöker, och ack tro mig, JAG FÖRSÖKER jobba på den.

Men ibland är jag fast, och känslan av att vara otillräcklig, oälskbar tar över hand. Det sårar andra det vet jag, helst dem som försöker visa mig kärlek. Vänner/ familj/ pojkvänner...Men jag är märkt. 

Märkt för livet.

Jag önksar ibland att jag lyssnat på mina vänner råd, att stå utanför kretsen som skulle komma att göra mig ont..men jag vill se välvilja i alla, jag vill ge folk en chans. Tyvär ser jag på andras brister mer som hjälpbara än mina egna, och i slutändan är det jag som förlorar och blir maktlös och sårad...det vet jag ju likväl som när jag ger mig in i leken. 

Att leka med elden..tillslut bränner den dig..

Jag minns den gången mitt ex och hans familj, samt jag satt och eldade vid grillringen uppe i hans barndomshem.

Alkohol förtärades i massvisa mängder, som vanligt får jag säga..

Allt var trevligt i en början, och vi skrattade och sjöng..men som på en sekund kunde det vända, minsta lilla felsägning, och allt raserade..så även denna kväll..Han började påpeka några av mina forntida killar, och om vårt sexuella umgänge, hur äcklig jag var som gett av mig själv till dom. Att han tyckte jag var så vidrig att ta i, och att han blev äcklad av att älska med mig. 

Glåporden som påföljde var allt mellan himmel och jord..jag grät vid elden och hans mor lämnade platsen. Vi blev ensamma kvar han och jag, samt hans lillasyster som då bara var 11, och en grannflicka. Jag önskar att jag reagerat annorlunda, men bland alla dessa ord som hängde över mig som ett betongblock, så slängde jag ett vinglas över honom. 

Vilket resulterade i ett utbrott där han tog tag i mina axlar, drog upp mig ur stolen och knuffade mig mot en stenmur så jag ramlade ihop. Han tog tag i ena min arm, skakade mig så hårt att jag tappade kontrollen över mitt eget huvud och sinne, och slog det mot stenmuren så jag svimmade.

Det jag minns därefter är att jag vaknar inomhus på golvet i köket.

Han var försvunnen som vanligt..

Han var långt ifrån mig i vilket fall som helst, och det kände jag lättnad över. Huvudet och nacken värkte, men jag satte mig upp och de två flickorna tittade på mig. Hans lillasyster grät..och jag kände sån oerhörd skam över vad hon fått se. 

Jag bad om förlåtelse och tog på mig skulden...så som jag alltid gjorde...då slutade bråken oftast mer harmoniskt.

Att inte vara villig att inse vad som är rätt och fel i denna situation är ju såklart för mig idag helt orimligt. Jag borde lämnat, lämnat tidigt, första gången.

Men man blir blind, och skulden du lägger på dig själv för att det oftast löser problemet lättast där och då, är oerhört tung.

Det är en börda som väger mer än ton, och hjärtat som kämpar för att slå de lilla slag dom kan..trots att du inuti är helt död...

                                              Life will haunt you, until the whole me is free...

När jag nu väl sitter här och funderar över hur jag skall börja skriva ner det så smärtfritt som möjligt att berätta den resa jag hittills gjort, så kommer jag inte fram till något bättre förslag än att bara vara rak, konkret och öppenhjärtad.

Jag är en tjej som levt i ett destruktivt förhållande under en längre tid. Och nu betonar jag ordet Levt.

Vissa kallar det, överLevt, och det får jag väl kalla det också. Jag överlevde. Tog mig vidare, kunde lämna. Fick chanser, tog dem inte till en början..insåg inte..men tillslut, en dag. Då fick jag uppleva ett ljus i slutet av den mörka tunneln. Jag ville leva, överleva..Jag ville vara levande igen..

Det hela började med att jag som ung tjej inte visste min mening i livet. Jag har varit rebellisk, jag har haft problem med att finna en balans i livet som påverkats av alkoholintag av den högre graden. Droger har förekommit och saker jag ångrat oerhört har präglat de val jag gjort.

Jag levde tillsammans med en kille i nära 7 år, den första stora kärleken, och då kom jag att vara 16 år.

Vi avslutade vårt förhållande då jag kom att vara 23 år. Jag hade större planer för mig själv.

Och under vägen med planerna, hade jag träffat en kille i slutet av förhållandet med min sambo, som jag fick upp hoppet om att han var den personen med stora H:t.

Vi hade samma värderingar, delade en del lika intressen och strävade då efter samma mål. Han var i uppbrott med sin dåvarande sambo han med, så vi stod i kanten av klippan bägge två. Trodde jag..

Det jag inte tänkte på då, var de varningsklockor som borde signalerat högre för mina öron, ej gjorde det. Mina ögon, öron och hjärta hade redan förblindat mig i denna man.

Han berättade själv hur han hade haft problem med sin flickvän/smabo. Hur ofta hon ställde till det och var en hemsk människa mot honom. Hur mycket dumt jag skulle komma att få höra om honom, men att hon bara ville sprida lögner för att hon ej fick ha honom kvar.

Jag fick höra oerhört mycket, mer än man vill. Och då även från hans egen familj. Jag borde lyssnat till vad mitt inre påpekade för mig själv att det inte lät bra.

Men han hade något som var mörkt, spännande och sårbart som speglades som en gloria. Jag ville se för mig själv, se om jag hade chansen att eventuellt rädda honom från sig själv.

Jag fick med tiden veta mer och mer om hans bakgrund, och det speglades rätt tidigt i förhållandet hur hans relation till alkohol var. Och vad som komma ur det skulle..

Alkoholen fick honom att från ena stunden till den andra, gå från oerhört passionerad och kärleksfull, till kränkande och hårdhänt, men att efter mina tårar börjat glida ned för mina kinder vända kappan och återgå till passionerad men ångestfull på ett sätt som än idag får mig att rysa. 

Hans olika personligheter gör mig än idag mörkrädd.

Efter ca 6 månader in i förhållandet så hade vi hunnit flytta ihop, bråkat och haft uppbrott redan 2 gånger. Han hade redan mig i ett järngrepp om att jag var enbart hans och om jag så ens log åt någon annan skulle jag få sota för det. 

Idag mår jag dåligt över hur fort en människa får kontroll över den andre, hur snabbt man slutar leva och hur svag man blir, men även hur oerhörd makt en destruktiv människa kan ta.

Jag fick höra så många smeknamn att jag idag inte ens kommer ihåg dem alla..frågan är hellre den vad jag inte kallades för.

Att jag var värdelös och inte alls mycket till för världen fick jag iallafall höra ofantligt många gånger. Tillslut börjar du att tro på det själv, att det är den bittra sanningen för just ditt liv. Och tyvär sitter känslan av det kvar än idag, till stor del är den nästintill helt borta, men den tränger på ibland.

Det hela började rätt snart eskalera i hur han reagerade på mig, han hittade alltid fel och brister i det jag sa eller gjorde, han blev oerhört arg och försvann ofta stormandes ur lägenheten med mig ovetandes om vad jag egentligen gjort honom. 

Han lämnade mig ofta flera dagar i streck ovetandes om var han höll hus. Tills han efter nån eller några dagar kom tillbaka och betedde sig som att inget nånsin skett. Ville jag prata om det blev han oerhört elak och det ledde oftast till att bråken och osämjan fortsatte tills jag vek mig och gråtandes bröt ihop. Då höll han oftast om mig, tröstade mig genom kyssar och att utföra samlag med mig. Det var hans ursäkt, aldrig ord, bara den känslan.

Jag mår idag oerhört illa av tanken, men där, i stunden av det livet, var det min vardag, och på de sätt jag förlät honom. 

Tills en dag, då var det inte längre bara straffet av att försvinna och lämna mig gråtandes, eller glåpord och vice versa som hängde över.

Då kom första fysiska kränkningen..det var nyår 2010.

Det glömmer jag aldrig, hur kallt det var den natten att gå hem, utan jacka med tårar forsandes nedför mina kinder. De frös till is, precis som mitt hjärta gjorde då han med sin kraft puttade mig så jag landade hårt på isgatan på väg hem från en fest i vänners lag. Jag hade sagt något som enligt honom var helt fel ordval i tillståndet han var i.

Han började skrika i mitt ansikte hur vidrig människa jag var, och hur han hellre ville ha andra kvinnor än mig. Jag tog mig upp på fötter trots att mitt sinne ej klarnat efter nyårsfesten, jag började småspringa hemåt till vår gemensamma lägenhet, han gick efter mig och skrek glåpord efter mig. Tillslut när jag vände mig om då tystnaden infunnit sig, så var han borta, han var försvunnen.

Timtals tårar senare, klev han in genom dörren. Och då var han som vanligt, normal, och kärleksfull. Kysste mig som han brukade och gick till sängs. 

Händelsen som för några timmar sedan var som bortblåst..

Den händelsen var den första av flera kommande och fortsatta psykiska och fysiska kränkingar han utsatte mig för.

Jag som människa försvann mer och mer, och i dunklet såg jag ingenting, märkte inte hur fel jag levde, visste inte vad som var normalt och inte. 

Hade jag ett blåmärke extra någonstans, eller sorg i min röst så var det ändå en del av vardagen, en del av mig, oss.

Den 9/9-2011 fick jag i ren panik nog och ringde polisen vid en av alla de incidenter han utsatt mig för fysisk misshandel. Och vid den tidpunkten den 11/9-2011 så häktas han för första gången.

Han sitter häktad i 4 dagar, han skriver brev till mig, som är 10 sidor långt, där han ber mig om ursäkt och hur gärna han vill dela livet med mig. Och hur det i häktet gått upp ett ljus för honom att det är mig han vill ha som mor till sina barn. Han skriver att han har förståelse i allt han utsatt mig för, att han ber om ursäkt i brevet till min familj.

Jag bor just denna tid hos min mamma. Kan inte vara i lägenheten, kan inte vara själv. Måste ta sömntabletter för att inte gråta så som det känns Ihjäl mig. 

Jag bestämmer mig för att prata med honom, öga mot öga, trots att han har besöksförbud.

Jag sitter med brevet i min hand och läser det för honom. Han kommer inte ihåg allt som står, men han säger förlåt och gråter oerhört. Jag ser borotom det mörka, tar honom i min famn, vill hjälpa, dra ur det onda från hans själ.

Och än en gång, är jag fast..

Såhär skriver jag på Facebook den 16/11-2011:

Att lära en människa rätt eller fel är en viktig del av livet. Vissa kan det från första början, andra lär sig med tiden, och i brutala fall lär sig andra den skillnaden den hårda vägen...men för alla är det ett måste...

Jag trodde på att en hård lärdom var för oss alla, men inte för vissa..

Dagarna flöt förbi, det blev till år, det blev fler märken av "hatande kärlek" den kärleken jag inte fick nog av, för den höll mig så hårt, den gav mig smärta, den gav mig panik över att vara själv, för det fanns ju alltid något där trots allt det onda, det onda blev min vän.

Tills en dag i tidig vår 2012. En av mina allra närmsta vänner infann sig även hon i det som komma skulle.

Jag och min sambo hade varit oense under en längre period, han hade hotat med att flytta så oerhört länge, han älskade ju inte mig ändå och jag var den som gjorde hans liv så surt att leva, vidrig och värdelös som jag var, så åkte jag till mina vänner. Var borta över en natt för att få andrum, och låta honom tänka.

Han fick tänka för mycket under den natten, för dagen efter då jag kom hem igen så var lägenheten i ett enda kaos.

Han var oerhört onykter tillsammans med sina alkoholiserade vänner så hade lägeneheten vänts upp och ner. Han hade förstört och krossat de som tillhörde mig, rivit ned klockan som satt fastklistrad på väggen så att tapeten förstörts.

Jag fick en chock över att se allt, jag kokade inombords. Frågade vad FAN han tänkte med och hur sjuk i huvudet han var. Allt detta bubblade ur mig, och jag skrek på hans vänner att försvinna från min lägenhet.

Det var det dummaste valet jag gjort, han blev vansinnig och gick till motattack mot mig, knuffade in mig i en byrå så jag skadade handen. Slog en lampa i mitt huvud så jag fick blodvite från ögonbrynet..och kränkandet att få utstå detta framför andra människor.

Det gör ont inom mig än idag att tänka tillbaka på allt...det kommer nog för evigt göra ont.

Denna situation ledde till att han häktades en andra gång.

Han fälldes i domstolen för grov kvinnofridskränkning.

Dock ska jag berätta det, till råga på allt..så hade jag innan rättegången än en gång förlåtit denna man som så många gånger skadat och utsatt mig för ofantliga övergrepp på min person.

Och varför kan man undra...jo, för jag älskade verkligen honom. 

Den hatkärlek som uppbyggs från utövare till offer kommer man aldrig kunna sätta ord på hur stark den är.

Du är utom dig av hat, men utom dig av sorg så du tror att det är livet du valts till att leva och finna dig trygg i. Att kravla dig fast vid smärta är din vardag. Att älska att hatas och få smärta för ditt blod är en gentjänst som är utom ord att beskriva hur starkt det kan kännas. Man sätter sitt liv som pris för att älska en psykisk instabil man som tar till våld. Han äger dig, och du tillåter ingen trampa på den egendomen att vara annat än ägd. En slav för kärleken som inte är annat än en sjuk och instabil livsstil...

Han jag älskade, högre än livet själv, han som försökte ta livet av mig...han går idag helt fri utan ett högre straff än 80 timmars strafftjänst och skyddstillsyn.

Jag lever efter ca 1 år fortfarande med återuppbyggandet av mitt liv. En god väg har jag kommit, och hade aldrig kommit hit med hjälp av den tron mina vänner har på mig. Mina vänner och min familj är mitt allt. Jag är i stor tacksamhet och skuld till alla dem som stått vid min sida i de allra mörkaste dagar.

Men jag har även stor tacksamhet till att jag vågade lita på min inre röst. Att den trots allt fanns kvar i djupet av mig, den jag tillslut hörde och vågade lyssna till.

Nu är det oerhört förkortat det liv jag levde med denne mannen, jag kommer att gå in djupare på vissa sekvenser och händelser pga att folk känner igen sig, och vågar komma till insikt med att vi inte är ensamma. Hur ensam vi än känner oss, så är vi många, och vi kan endast hjälpa varandra, i tron och i hopp om en ljusare framtid.

STOPPA KVINNOVÅLDET! TILLSAMMANS ÄR VI STARKA!

#Domesticsurvivor #livet #viljanfinns #aldrigensam #stoptheviolence

Att påbörja en blogg igen känns motigt. Men samtidigt så oerhört befriande, då jag uttrycker mina känslor bättre då de får flöda via ett tangentbord. Och utan att ha blickar fästa vid mig, som förundras över det jag berättar och uttrycker. Inga sympati-ögon som fästs på mig, ingen hjärnverksamhet som speglar ordet "Varför, eller Hur?"

Nu är det bara jag, ett tangentbord och de minnen jag radar upp här som det finns rum för...och för er som läser och kanske undrar. Här är svaret på alla frågor i ett svar: Jag vill skriva för min egen skull, för hälsan, för livet, och de framtida välmåendet jag försöker finna.

Den här bloggen handlar om minnen, en kamp om att övervinna rädsla, och om hur man återvänder till livet efter en kamp om psykisk överlevnad. Den här bloggen kommer att först och främst vändas till er som varit/är i samma situation jag befunnit mig i, men som jag ständigt försöker överleva och vända ryggen till. 

En kamp om att finna glädje och liv igen. Ett liv långt bortom psykisk kränkning, utnyttjanden, misshandel..sådant som rubriceras: Grov Kvinnofridskränkning.

Jag kommer att i flera inlägg berätta historien bakom, under och livet efter detta har påverkat människan, Mig. 

Allt var, och kommer inte vara mörkt och dystert i denna blogg, men jag vill inte att folk ska Tro sig veta. Utan jag vill att folk Ska veta. 

Och det ej av sympati, utan det för ett slag i vad som är acceptabelt, och Inte.