When pain visit, it may stay for a long while...

                                        But when it go away, keep it away forever....

Jag har fått frågan några gånger..hur jag ska kunna gå vidare att älska min näste om jag inte tillåter dem att älska mig?

Svaret har jag riktigt funnit ännu, men jag försöker.

Varje dag är en kamp om att lämna det förflutna bakom mig, det som gjorde mig ont, han som gjorde mig ont...han som tog död på mitt inre. För det var precis det han gjorde...jag var inte längre JAG. Linda fanns men var ändå borta...

Det som sårade mig djupt var att människor som såg saker och ting, inte satte stopp...

Det här handlar om hans nära vänner, men man undrar ju: Vart finns moralen och empatin hos de människor som står vid sidan av och inte ingriper?

Ryggradslösa människor...veka, vidriga...

En sekvens jag pratar om i detta skede, är ifrån när jag och mitt ex:s systrar hade bestämt att vi skulle ha en tjejkväll och komma varann närmre. Lära känna varandra bättre då det hade blivit så seriöst mellan mig och honom, att vi nu var sambos.

Som vanligt hade han väldigt emot att jag skulle gå ut och roa mig på krogen, trots umgänget ändå var "familj".

Han hade lämnat mig i sticket redan dygnet innan då han inte gillade tanken av mig ute bland folk. Helst av allt hade han nog sett mig inspärrad bara i väntan på hans ordrar...

Jag hade dock inte tänkt nämna något till systrarna om hans beteende eftersom jag inte ville såra dem, på grund av hans val. Ville inte lägga skulden på honom, utan endast hålla honom om ryggen. Vilket är oerhört svagt och patetiskt gjort, men det var det normala just då..

Vi hade kommit igång med festen och vi alla var måttligt berusade då han och hans vänner stapplade in helt plötsligt. Självklart var det skålandes med 75:or sprit och alkoholen bland honom och hans vänner. Mot mig var han som vanligt passionerat kärleksfull och jag var den mest betydande av dem alla...

Efter en stund så skildes vi åt, han och hans vänner for åt ett håll och vi for in mot stan och krogen...

Vid klockan 1 kände jag mig måttligt nöjd, längtade efter min sambo då han varit så kärleksfull under kvällen hemma trots allt, och med tanke på att han ringt och velat hämta upp mig ett flertal gånger.

Tillslut ringde jag efter hämtning, så han och hans vänner hämtade upp mig.

Vi åkte runt i stan i vår gemensamma bil. Vi var 5 stycken. Mitt ex, jag själv, en chaufför och ett annat par. 

Efter bara en liten stund började killen ur andra paret tjafsa med mig, för han visste jag inte gillade hans inflytande på min sambo.

Då började även mitt ex komma med påhopp om att jag snackat skit om hans kompis. 

Vi hade här då parkerat bilen nere vid Fjällräven center, och satt i bilen medan tjafset pågick.

Jag förstod ingenting vad de ville ha ut av påhoppen. Jag blev oerhört besviken på min sambo, den man vill ska hålla en om ryggen trycker ner en till lägsta nivån och anklagar mig för saker jag ej sagt. Han skrek i mitt ansikte att jag skulle erkänna vad jag sagt för skit om hans vän, men jag fick inte fram ord, utan var mestadels i chock. Det svartnade tillslut för mig och jag smällde igen min öppna bildörr och skrek att jag förväntade mig mer än den skiten som mitt ex var.

Som svar på att jag smällt i bildörren så flög min sambo över passagerarsätet fram bak mot baksätet där jag satt bakom honom och tog ett grepp runt min hals och dunkade mitt huvud fram och tillbaka mot nackstödet i baksätet. Jag blev oerhört chockad och mina tårar forsade.

Folket hade i och med händelsen klivit ur bilen, och mitt ex störtade även han ut och slet upp min bildörr och slängde ut min väska ur bilen så allt innehåll flög ur.

Medan jag plockade upp grejerna från backen stod han och skrek att jag var en äcklig hora och att jag inte var värd mer än skit...

Jag gav honom som svar att han kunde dra åt helvete innan jag skulle tillkalla polis.

Dom hoppade med ens in i bilen, försvann från platsen och lämnade mig...jag gick hem, utan jacka, tidig marsmånad, de 3 kilometrarna som var hem, klockan hade hunnit blivit nånstans efter 02:00...

Mitt hjärta värkte,hals och nacke var ömmande, tårarna rann som floder..och jag undrade vad som precis hade hänt...drömde jag?

Hem kom jag, la mig i sängen, grät framtill morgonen...och tillslut somnade jag...

Kvällen därpå kom han hem...oerhört bakis, troligtvis fortfarande full..han la sig i sängen och sa till mig med hård röst att inte prata om det som hade hänt om jag ville ha honom kvar...jag lät det vara...jag grät, han höll om mig och sa att det skulle bli bättre tillslut...

Jag trodde honom...höll honom kvar...förlät honom. Trots att jag var den som tillslut bad om förlåtelse för att jag smällt igen bildörren för hårt...

Idag när jag ser svart på vitt det som skrivs på skärmen, att detta är sanningen, att det var sådär jag levde, så känns det helt otroligt att jag tillslut tog mig loss, blev fri...det känns som att detta är något som bara händer någon man inte känner och får läsa om i tidningen...absolut inte att detta hänt mig själv...

Men pågrund av dessa händelser jag skriver om, så förstår jag mer varför jag gör det svårt att släppa människor inpå livet. Varför jag inte riktigt vill att någon ska älska mig..det gör för ont att älska...men de ondaste andar som än finns kvar, dem har jag idag lättare att stänga undan.

Så jag lär mig varje dag att acceptera det mer och mer, att det faktiskt finns dem som älskar mig, och jag försöker låta dem göra det. Försöker. Ge mig bara tid...jag älskar er också, försiktigt, men oerhört starkt.

Just den här känslan att få skriva av mig detta. Låta det falla ur hjärtat, bli till ord, sanning, och svart på vitt. Den befriar mig, den läker...

                                                   Don´t give up on me baby....I´ll fight until the last days of my life